Industriarbete är gubbigt

Reetta Kuosmanen

En fredagkväll satt vi på en krog i Hagnäs och funderade på de värderingar som man brukar förknippa med yrkesutbildningen. Vårt sällskap bestod av två manliga studerande inom social- och hälsovården, en kvinnlig blivande elmontör och en som annars bara var med. Förutom att roa oss tillsammans analyserade vi de fördomar som förknippas med industri och industriellt arbete och som gemene man tycks uppfatta som fakta.

Den närmast liggande slutsatsen var att industrin är gubbig. Fabriker och industrianläggningar styrs av män, och de som arbetar där är likaså män. Kvinnan får stå för kaffekokandet, vare sig hon är ingenjör eller montör eller någonting annat. Det största önskemålet är att hon håller sig i schack och väljer en för kvinnor lämpligare sysselsättning på fabriken, som t.ex. städning eller bokföring. På fabriksgolvet klarar du dig emellertid också som kvinna om du har brister i ditt utseende eller om du annars är en bra karl. Men det kräver karaktär. 

Eftersom arbetet är smutsigt måste också humorn vara det. För att stöda det fysiskt krävande arbetet har någon hängt en tio år gammal med fingermärken nersölad flickkalender på väggen. Den fick någon av gubbarna i utexamineringsgåva av kompisarna på elevhemmet och den är naturligtvis lika stor som maskinerna vid vilka man står och arbetar. Att gå i yrkesskola var självklart eftersom man inte hade något läshuvud. Och att läsa är ju egentligen någonting för snälla flickor.

Gubbigheten är alltså en sorts ojämlikhet. Gubbigheten på fabrikerna har omgetts med gamla, förstelnade attityder och med en elitistisk nedvärderande syn på arbete och arbetstagare. Å andra sidan fungerar den som en gränsmarkör mellan boklärda och donare. Bara en snubbe som tål lite smuts klarar av ett fysiskt arbete av den kaliber som antas försiggå inom fabriksväggarna. Gubbigheten är traditionellt finländskt manligt arbete, vars motpol representeras av den övre medelklassen, d.v.s. de som med hjälp av utbildning tagit sig till ett högre stånd. 

Om eliten inom intressebevakningen för yrkestuderandena i Finland i humorsyfte kan konstruera en sådan här lista över de mest allmänna fördomarna under en kväll kan man bara undra vilken situationen är i ett mer allmänt perspektiv.

Ett erkänt faktum är att redan inom ett par år börjar den stora pensioneringsvågen. Yrkesläroanstalterna kan inte producera ersättande arbetskraft i samma takt. Dessutom måste man beakta att industribranschernas gubbiga image inte lockar dagens unga att söka anställning inom industrin. Men det är just inom dessa branscher som man borde finna nya aktörer.

Den som är ung i dag måste vid valet av yrke kämpa med större frågor i anknytning till karriärmöjligheterna än tidigare. Utbildningsutbudet har utvidgats; det är inte längre – och det får inte heller vara – självklart att man väljer ett yrke som gått i släkten under flera generationer.

Omgivningen uppmuntrar till ett holistiskt självförverkligande och en kontinuerlig utveckling inom livets alla områden. Även om man relativt snabbt funnit en karriär kan det hända att man i förbigående tänker att man misslyckats i karriärplaneringen eftersom man enligt dagens livcykeltänkande borde skapa sin karriär själv och för sig själv. 

Att informationen om arbetskraftsbristen centraliserats kring utbildningsprogrammen för industribranscherna förstärker de ovan nämnda fördomarna: någonting måste vara fel när folk försvinner från branschen och när de unga inte är intresserade av att söka sig dit.

Lösningen på problemet med att sprida rätt information om yrkena inom industribranscherna ligger hos studiehandlingen i grundskolorna, gymnasierna och vid yrkesläroanstalterna. Imagekampanjer, företagsbesök och övriga sätt att närma sig området gör de stora maskinernas och gubbarnas värld mer bekant, och det är värt att fortsätta med dem.

Fortsatta studier planeras ofta tillsammans med föräldrarna, och därför är det skäl att också de informeras. Föräldrarna vill alltid sina barns bästa och att de ska lyckas välja bättre än de själva gjorde. Arbetet inom det tekniska området som härstammar från industrialiseringens begynnelse motsvarar inte de drömmar som föräldrarna uppställer och uppmuntrar till. 

Fast man skulle tro att vi redan har övergett det protestantiska av arbetsmoral präglade samhället till förmån för modernare och mer innovativa synsätt så definierar arbetet fortfarande individens ställning i samhället. Det märks bl.a. i den bitterhet som riktas mot studerandena och som orsakas av paniken att fylla platserna: arbetslivet skulle behöva arbetstagare men ungdomarna bara slöar vid läroanstalterna! Ingenting har erbjudits dagens unga i så färdigt skick som de här kommande arbetsplatserna inom industrin. Kanske vi har svårt att tro att det faktiskt är sant. 

Skribenten är ordförande för SAKKI rf – Finlands Yrkesstuderandes Centralförbund.

[till början] [till första sidan]